Nu har tre år gått,
jag inser att du är det finaste jag fått.
Men saker är inte som de var,
snart kanske du inte är hos mig kvar.
Utan uppehåll,
har vi levt länge på var sitt håll.
Det har varit upp o ner för oss två,
men att som idag kunde jag inte förstå.
Ofta har jag gått och längtat,
velat satsa mer.
Men ibland har jag tänkt att,
helt lägga ner.
Har tappat kraft och luft,
förlorat allt mitt förnuft.
För att kunna förstå,
att det lär aldrig bli vi två.
Fast jag älskar dig så,
och jag vägrar att förstå.
För jag hoppas ändå,
att det till slut ska bli vi två.